glad i alla fall!

Jag har världens bästa jobb. jag vill bara säga det i dag.

Glad.

Hur kan vi vara så förvånade?

Jag förstår verkligen inte. Riccardo misshandlas till döds av jämnåriga och Sverige skakar. Med all rätt. Men hur kan vi vara förvånade?

Hur länge ska vi fortsätta sitta i debattprogram och skriva i krönikor om hur viktigt det är att vi vuxna måste engagera oss mer, visa oss och säga ifrån? Eller att politikerna måste tillsätta utredningar för att se vad som gick fel?

Jag ser varje dag att inget händer. Inget förändras. Allt vi vuxna gör är att prata. Och lägger skuld på varandra. Om det inte är föräldrarnas fel så är det skolans. Om det inte är skolans fel så är det socialens. Om det inte är socialens fel så är det politikernas. Det är i sådana här lägen jag önskar att jag trodde att det fanns en Gud. Det är Guds fel. Vad skönt det vore om vi hade EN att skylla på.

Sanningen är att det är vårt fel. Vårt. Tillsammans. Vi är samhället och det är vårt fel.

Jag möter samhällets barn varje dag i skolan. Och sannningen är också att olika barn förloras av olika anledningar. En del barn har det bra i skolan och bra på fritiden, men när de kommer hem så vänds världen upp och ner. Andra barn har det bra hemma och i skolan, men på fritiden händer saker som inga vuxna vet eller vill veta om. Några har det bra hemma och på sin fritid, men de ser skolan som helvetet på jorden.

Oavsett vilken av bitarna det är som får barnet att må dåligt, så påverkar denna känsla naturligtvis även de andra bitarna. Ett barn som är med om skrämmande saker på sin fritid bär med sig dessa i skolan och hemma. Ett barn som är utsatt i skolan slutar inte att må dåligt när han/hon kliver in genom hemmets ytterdörr.

Och vi kommer aldrig att hela våra barn om vi inte helar vårt samhälle.

Som det är nu saknar vi en helhetstanke. Jag åkte till jobbet i måndags med en positiv känsla av förändring. Nu verkar alla vilja att det ska hända något. Nu kanske det kommer att göra det. Den här gången. På första rasten är den känslan som bortblåst. Det krisföräldramöte vi hade med alla pojkars föräldrar i förra veckan verkar inte ha hjälpt något. A, M och M berättar högt och tydligt om alla saker de har baxat i centrum under helgen. Om hur de fotat en tjej de känner i smyg och lagt ut henne på nätet. Om hur A's mamma trott att han var hos M, men att de egentligen var ute till klockan ett och knappt sovit något på hela helgen. Jag kanske ska tillägga att dessa pojkar är 11 år gamla och går i femman.

Två av familjerna har redan kontaktperson hos socialen. En gång under hösten har en kontaktperson ringt skolan och frågat hur det går. Vårt svar var att det inte går bra. Sedan dess har vi inte hört något. Och inget tycks ha förändrats. Tycks är nyckelordet. För vi får ingenting veta om det arbete som pågår. Eller inte pågår. Sekretess. Frustration.

Socialen gör med all säkerhet massor. Föräldrarna gör säkert också massor. På samma sätt som vi upplever att vi gör massor. Men om vi inte börjar att arbeta tillsammans kommer vi aldrig att komma någon vart. Alla som har barn, arbetar med barn eller helt enkelt har varit barn vet att det lättaste sättet att komma undan med saker är att hitta hål i strukturer och att spela ut vuxna mot varandra. Vi måste täta ihop deras vardag.

Vi behöver inga fler utredningar om vad som har gått fel. Vi vet redan. Vi behöver bara börja lyssna på varandra när vi pratar.

Min uppmaning till alla politiker är att i varje kommun eller stadsdel samla vuxna som ser barnen i deras olika delar av vardagen (skolan, fritid och hemma) och låta alla berätta sin sida av saken. Samla lärare, kuratorer, fältassistenter, föräldrar, idrottsledare, fritidspedagoger, kontaktpersoner, Lugna Gatan och politiker. Prata och lyssna. Identifiera var hålen finns och täpp till dem.

Vi kommer aldrig att hela våra barn om vi inte helar vårt samhälle.

Nästan ett år senare

och allt är fortfarande detsamma. Ny rektor. Lönen suger. Vi fick lägst lönepåslag av alla grupper. Men folk "beundrar oss och ser upp till oss för att vi orkar". Tack, jag ska fråga om jag kan betala med de orden på Vivo nästa helg.

Jag skrattar och gråter varje dag på mitt jobb. Jag älskar mina elever. Jag älskar min kollegor. Gud, utan er skulle jag inte klara tio minuter. Jag hoppas jag säger det tillräckligt ofta.

Under den de här månaderna jag inte har skrivit så har jag blivit bittert medveten om att man inte orkar det här jobbet om man mår det minsta dåligt privat. Och det har jag vetat förut. Jag hade bara glömt det. Nu när jag haft några rätt tunga månader själv så har det blivit brutalt tydligt igen. Man orkar inte bära andra människors problem när man har fullt upp med att bära sina egna. Och det är ju det vi gör hela dagarna; bär andras problem. Men nu börjar jag hitta tillbaka.

Ja, vad har hänt sedan sist? Massor. Det som mest sticker ut från vardagen är rättegången. Jag har för första gången varit målsägande i en rättegång. Hemskt. Och jag vill aldrig göra om det. Eleven blev dömd för olaga hot och misshandel. En elev på skolan. Jag har fortfarande svårt att prata om det. Och jag tycker fortfarande att det är obehagligt att möta henne. Jag trodde aldrig att något sådant skulle hända. Inte på min skola. Inte mig.

Och hennes försvarsadvokat försökte använda det som ett försvar för vad hon hade gjort; så här är det väl alltid på er skola? Använder inte alla ungdomar där ett sådant här grovt språk? Är inte hot och våld en del av vardagen för er? Du kan inte hävda att du tog det på allvar och blev rädd eller kränkt, du borde vara van?

Och jag vill verkligen poängtera. NEJ! Det är inte så. Jag är inte van. Och jag hoppas att jag aldrig kommer att bli det. Jag har jobbat på samma skola sedan 1999. ALDRIG har någon elev kallat mig ett fult ord eller hotat mig. ALDRIG har en elev höjt handen mot mig eller använt våld mot mig. Till den dagen hon gjorde det. Och egentligen, vad spelar det för roll? Borde du nte förstått? Borde du inte ha... Det är offrets fel. Är det vad han menar?

Det var det jag kände när jag satt i rättsalen. Jag ville springa därifrån och skrika: Det var inte så farligt, jag tar tillbaka allt, det var mitt fel allt, låt mig bara vara!! Jag. Ville ge upp. Det trodde jag heller aldrig om mig själv.

Tack till alla mina älskade kollegor och vänner som fanns där. Puss.

back in business..

Tillbaka.

Januari. Och snön har äntligen kommit. Visserligen med, för oss lärare, mindre roliga uppgifter såsom att jaga snöbollskastande småttingar och mulande samt mulade tonåringar.

Jullovet var välbehövligt och långt. Men väl tillbaka så känns det som att jag aldrig varit borta. Sjukt hur fort man kastas in i detta igen.

Tråkig historia; vår lilla latino, B. Han är 10 år gammal nu, kom till Sverige för 2 år sedan när hans mamma dog i hemlandet. Hans pappa lever kvar, drogberoende och kriminell, och myndigheterna där gav därför vårdnaden till B's stora syster som bor här i Sverige. Så nu har han alltså varit här hos oss i 2 år. Och det har inneburit 2 års väntan. På att få veta om han får stanna eller inte. I slutet av 2006 kom Migrationsdomstolens slutgiltiga dom - han får inte fortsätta leva här. Han ska skickas tillbaka till sin far. Som enligt dem är den som har och bör ha vårdnaden.

Hur kan vi behandla barn så här? Jag förstår verkligen inte.

Han är 10 år. Han blir tillbakaskickad till ett liv i kriminalitet och droger. Han är 10 år.

På julafton ringer B till sin pappa för att prata med honom och berätta att han måste komma tillbaka. Pappan svarar att han inte vill honom tillbaka. Jag älskar inte dig. Du är inte min son. Om du kommer hit så får du ändå inte bo med mig.

Han är 10 år.

Behöver jag ens försöka förklara hur pojken mår? Efter att ha levt i 2 år av sorg efter sin mammas död och total ovisshet kring sin framtid, får han beskedet att den lilla trygghet han ändå lyckats bygga upp här i Sverige ska ryckas bort. Varför ska han bry sig om sig själv när ingen annan gör det?

Nu är juridisk hjälp samt Rädda Barnen inkopplade och uppskov har getts för att reda ut den nya information som uppkommit (samtalet med pappan). Men varje dag som går nu är för honom en katastrof.

Han är 10 år. Och männsikor undrar varför barn blir apatiska?

Kom och hälsa på oss.

Sprider ljus i vårt mörka hus...

Lucia.

Äntligen avklarat. År 5 ansvarar varje år för luciatåget i skolan. I år blev skörden:

• Tio väl genomförda sånger
• Tre avsvimmade tärnor
• Ett uppbrunnet hår
• En skrämd tomte på rymmen
• En mycket nöjd publik och fem extremt utmattade lärare

Men resultat var lyckat. Jag har fördelen att ha en grymt talangfull musiklärare på min skola och hon lyckas alltid "hotta" upp luciatåget på något sätt. I år: liveband med bas, trummor, piano, kongas och skak. Och alla låtar går i "gungens" tecken. Skönt och rytmiskt.

Kan inte förklara hur mycket jag längtar till jullovet. Nu bara en vecka kvar. Har aldrig varit så här trött. Fast det säger jag inför varje lov.

Nu lektioner igen..

Det slutade okej

trots allt.

Dagen blev inte alldeles för jobbig. Det kan jag i och för säg säga nu när jag terapi-middags-ätit med två kollegor och en annan vän och vräkt ur mig allt. Redan en gång. Nu en gång till.

Vi avslutade iallafall vårt veckoatliga ae-möte i något mer positiv anda. Alla började berätta små roliga anekdoter från lektioner den senaste tiden. Några mer roliga än andra...

Musiklärare med år 2:

Lärare: - Vad kallas den personen om leder en orkester?
Entusiastisk elev: - Jag vet, jag vet!! President!
Lärare: - En president leder ett land. Vad kallas en som leder en ORKESTER? (Lärare gör samtidigt små ledande dirigerande rörelser.)
Samma entusiastiska elev: - Fröken, jag svär jag vet nu!
Hoppfull lärare: - Ja...?
Eleven: - MUSKETÖR!!!

SO-lärare med år 6:

Det har varit filmvisning om Nordamerika och i filmen spelade indianerna en stor roll.

Lärare: - Är det något ni undrar över nu efteråt?
Fundersam flicka: - Mmm... Föds indianerna med fjädrar?
Lärare: - Eh... Nej, indianer föds inte med fjädrar...
Flickan: - Men asså... När.. Asså, efter hur många år växer dom ut då?

Matsalen. Samtal mellan lärare och elev i år 4.

Elev: - Men hur gammal är du egentligen?
Lärare: - Jag är 38.
Elev: - Aha. Men då var det typ svartvitt när du växte upp, va?
Lärare: - Eh.. Hur menar du nu?
Elev: - Jo, men asså. Förr i tiden. Förut. I världen. Då var ju allt svartvitt jämt. Färgerna hade ju inte kommit då...

Det är väl sådana här stunder som ändå gör att vi älskar vårt jobb.

japp..

Jag har tänkt länge på det här.

Imorgon är det måndag igen och ännu en dag i helvetet. Och ni måste förstå att jag säger det med all kärlek och repspekt. Det är MITT helvete och varje dag väljer jag att gå dit. 5 dagar i veckan, 192 dagar per år, i 7 års tid. Det är kärlek. Men ni vet vad de säger och gränsen mellan kärlek och hat... Hårfin.

Imorgon är jag Aina igen. Mitt lärarjag. Och mitt jag. Fan, jag är ju jag.

Undrar hur C har haft det under helgen. Om hans mamma varit hemma något med honom. Om hans pappa hört av sig eller bara jobbat. Om han bara drivit runt i centrum, tio år gammal, med de äldre snubbarna som mer än gärna visar sina tricks. Undrar.