Nästan ett år senare

och allt är fortfarande detsamma. Ny rektor. Lönen suger. Vi fick lägst lönepåslag av alla grupper. Men folk "beundrar oss och ser upp till oss för att vi orkar". Tack, jag ska fråga om jag kan betala med de orden på Vivo nästa helg.

Jag skrattar och gråter varje dag på mitt jobb. Jag älskar mina elever. Jag älskar min kollegor. Gud, utan er skulle jag inte klara tio minuter. Jag hoppas jag säger det tillräckligt ofta.

Under den de här månaderna jag inte har skrivit så har jag blivit bittert medveten om att man inte orkar det här jobbet om man mår det minsta dåligt privat. Och det har jag vetat förut. Jag hade bara glömt det. Nu när jag haft några rätt tunga månader själv så har det blivit brutalt tydligt igen. Man orkar inte bära andra människors problem när man har fullt upp med att bära sina egna. Och det är ju det vi gör hela dagarna; bär andras problem. Men nu börjar jag hitta tillbaka.

Ja, vad har hänt sedan sist? Massor. Det som mest sticker ut från vardagen är rättegången. Jag har för första gången varit målsägande i en rättegång. Hemskt. Och jag vill aldrig göra om det. Eleven blev dömd för olaga hot och misshandel. En elev på skolan. Jag har fortfarande svårt att prata om det. Och jag tycker fortfarande att det är obehagligt att möta henne. Jag trodde aldrig att något sådant skulle hända. Inte på min skola. Inte mig.

Och hennes försvarsadvokat försökte använda det som ett försvar för vad hon hade gjort; så här är det väl alltid på er skola? Använder inte alla ungdomar där ett sådant här grovt språk? Är inte hot och våld en del av vardagen för er? Du kan inte hävda att du tog det på allvar och blev rädd eller kränkt, du borde vara van?

Och jag vill verkligen poängtera. NEJ! Det är inte så. Jag är inte van. Och jag hoppas att jag aldrig kommer att bli det. Jag har jobbat på samma skola sedan 1999. ALDRIG har någon elev kallat mig ett fult ord eller hotat mig. ALDRIG har en elev höjt handen mot mig eller använt våld mot mig. Till den dagen hon gjorde det. Och egentligen, vad spelar det för roll? Borde du nte förstått? Borde du inte ha... Det är offrets fel. Är det vad han menar?

Det var det jag kände när jag satt i rättsalen. Jag ville springa därifrån och skrika: Det var inte så farligt, jag tar tillbaka allt, det var mitt fel allt, låt mig bara vara!! Jag. Ville ge upp. Det trodde jag heller aldrig om mig själv.

Tack till alla mina älskade kollegor och vänner som fanns där. Puss.