glad i alla fall!

Jag har världens bästa jobb. jag vill bara säga det i dag.

Glad.

Hur kan vi vara så förvånade?

Jag förstår verkligen inte. Riccardo misshandlas till döds av jämnåriga och Sverige skakar. Med all rätt. Men hur kan vi vara förvånade?

Hur länge ska vi fortsätta sitta i debattprogram och skriva i krönikor om hur viktigt det är att vi vuxna måste engagera oss mer, visa oss och säga ifrån? Eller att politikerna måste tillsätta utredningar för att se vad som gick fel?

Jag ser varje dag att inget händer. Inget förändras. Allt vi vuxna gör är att prata. Och lägger skuld på varandra. Om det inte är föräldrarnas fel så är det skolans. Om det inte är skolans fel så är det socialens. Om det inte är socialens fel så är det politikernas. Det är i sådana här lägen jag önskar att jag trodde att det fanns en Gud. Det är Guds fel. Vad skönt det vore om vi hade EN att skylla på.

Sanningen är att det är vårt fel. Vårt. Tillsammans. Vi är samhället och det är vårt fel.

Jag möter samhällets barn varje dag i skolan. Och sannningen är också att olika barn förloras av olika anledningar. En del barn har det bra i skolan och bra på fritiden, men när de kommer hem så vänds världen upp och ner. Andra barn har det bra hemma och i skolan, men på fritiden händer saker som inga vuxna vet eller vill veta om. Några har det bra hemma och på sin fritid, men de ser skolan som helvetet på jorden.

Oavsett vilken av bitarna det är som får barnet att må dåligt, så påverkar denna känsla naturligtvis även de andra bitarna. Ett barn som är med om skrämmande saker på sin fritid bär med sig dessa i skolan och hemma. Ett barn som är utsatt i skolan slutar inte att må dåligt när han/hon kliver in genom hemmets ytterdörr.

Och vi kommer aldrig att hela våra barn om vi inte helar vårt samhälle.

Som det är nu saknar vi en helhetstanke. Jag åkte till jobbet i måndags med en positiv känsla av förändring. Nu verkar alla vilja att det ska hända något. Nu kanske det kommer att göra det. Den här gången. På första rasten är den känslan som bortblåst. Det krisföräldramöte vi hade med alla pojkars föräldrar i förra veckan verkar inte ha hjälpt något. A, M och M berättar högt och tydligt om alla saker de har baxat i centrum under helgen. Om hur de fotat en tjej de känner i smyg och lagt ut henne på nätet. Om hur A's mamma trott att han var hos M, men att de egentligen var ute till klockan ett och knappt sovit något på hela helgen. Jag kanske ska tillägga att dessa pojkar är 11 år gamla och går i femman.

Två av familjerna har redan kontaktperson hos socialen. En gång under hösten har en kontaktperson ringt skolan och frågat hur det går. Vårt svar var att det inte går bra. Sedan dess har vi inte hört något. Och inget tycks ha förändrats. Tycks är nyckelordet. För vi får ingenting veta om det arbete som pågår. Eller inte pågår. Sekretess. Frustration.

Socialen gör med all säkerhet massor. Föräldrarna gör säkert också massor. På samma sätt som vi upplever att vi gör massor. Men om vi inte börjar att arbeta tillsammans kommer vi aldrig att komma någon vart. Alla som har barn, arbetar med barn eller helt enkelt har varit barn vet att det lättaste sättet att komma undan med saker är att hitta hål i strukturer och att spela ut vuxna mot varandra. Vi måste täta ihop deras vardag.

Vi behöver inga fler utredningar om vad som har gått fel. Vi vet redan. Vi behöver bara börja lyssna på varandra när vi pratar.

Min uppmaning till alla politiker är att i varje kommun eller stadsdel samla vuxna som ser barnen i deras olika delar av vardagen (skolan, fritid och hemma) och låta alla berätta sin sida av saken. Samla lärare, kuratorer, fältassistenter, föräldrar, idrottsledare, fritidspedagoger, kontaktpersoner, Lugna Gatan och politiker. Prata och lyssna. Identifiera var hålen finns och täpp till dem.

Vi kommer aldrig att hela våra barn om vi inte helar vårt samhälle.