back in business..

Tillbaka.

Januari. Och snön har äntligen kommit. Visserligen med, för oss lärare, mindre roliga uppgifter såsom att jaga snöbollskastande småttingar och mulande samt mulade tonåringar.

Jullovet var välbehövligt och långt. Men väl tillbaka så känns det som att jag aldrig varit borta. Sjukt hur fort man kastas in i detta igen.

Tråkig historia; vår lilla latino, B. Han är 10 år gammal nu, kom till Sverige för 2 år sedan när hans mamma dog i hemlandet. Hans pappa lever kvar, drogberoende och kriminell, och myndigheterna där gav därför vårdnaden till B's stora syster som bor här i Sverige. Så nu har han alltså varit här hos oss i 2 år. Och det har inneburit 2 års väntan. På att få veta om han får stanna eller inte. I slutet av 2006 kom Migrationsdomstolens slutgiltiga dom - han får inte fortsätta leva här. Han ska skickas tillbaka till sin far. Som enligt dem är den som har och bör ha vårdnaden.

Hur kan vi behandla barn så här? Jag förstår verkligen inte.

Han är 10 år. Han blir tillbakaskickad till ett liv i kriminalitet och droger. Han är 10 år.

På julafton ringer B till sin pappa för att prata med honom och berätta att han måste komma tillbaka. Pappan svarar att han inte vill honom tillbaka. Jag älskar inte dig. Du är inte min son. Om du kommer hit så får du ändå inte bo med mig.

Han är 10 år.

Behöver jag ens försöka förklara hur pojken mår? Efter att ha levt i 2 år av sorg efter sin mammas död och total ovisshet kring sin framtid, får han beskedet att den lilla trygghet han ändå lyckats bygga upp här i Sverige ska ryckas bort. Varför ska han bry sig om sig själv när ingen annan gör det?

Nu är juridisk hjälp samt Rädda Barnen inkopplade och uppskov har getts för att reda ut den nya information som uppkommit (samtalet med pappan). Men varje dag som går nu är för honom en katastrof.

Han är 10 år. Och männsikor undrar varför barn blir apatiska?

Kom och hälsa på oss.